Skip to main content

Erika på barnsjukhuset i Rumänien

Vi hade planerat i över ett år bara för att få komma iväg, jag och min kompis. Och nu var det äntligen den där dagen då vi skulle fara. Jag mötte upp min kompis på Arlanda och jag tror att båda nästan darrade av nervositet och förväntan. Det här skulle bli våran första resa ensamma utan föräldrar. Halvt skräckslagna för vad vi gett oss in på flög vi till Schweiz och bytte där flyg till Rumänien och Bukarest. Vi kom fram mitt i natten men trotts att det var i oktober som vi åkte, var nattluften där väldigt varm. Vår kontaktperson mötte upp oss och vi åkte på serpentinvägar genom de Transylvanska bergen. Väl framme i Brasov så somnade vi direkt för nu försvann nervositeten och allt blev bara roligt!

Vi besökte barnsjukhuset dagen därpå och jag tror att jag var i chock då jag först klev in genom dörrarna. På ett sätt var allting bättre än jag väntat mig men samtidigt var allting så annorlunda mot hur det är på ett sjukhus hemma. Barnen grät när vi kom och de som kunde ställde sig upp i sina spjälsängar och sträckte upp armarna mot oss, som ett försök att säga ”snälla ta mig!”. Så fort vi höll i dem så lugnade de ner sig, sken upp och började skratta. Vi satt bara där och lekte med dem, ibland bytte vi blöjor och ibland fick vi mata dem innan de skulle sova.

Jag minns speciellt en pojke, han var ett år och helt förtvivlad i början då jag kom in i det rum han var i. Men när jag tog upp honom så slutande han gråta men ville aldrig leka med någonting, han var nöjd bara genom att få sitta i mitt knä. När det var dags för mig att gå så började han gråta igen och det gjorde ont att behöva lämna honom, även fast jag visste att vi skulle ses dagen därpå. Efter några dagar när jag kom så såg han mig genom ett fönster ute i korridoren och började skratta hysteriskt. Jag gick in till honom och det första att han gör är att ge mig en stor kram och sen klänger han sig fast som en koala med ben och armar runt mig fortfarande skrattandes. Vi tar fram leksaker och börjar rulla med en boll och en bil fram och tillbaka på golvet och den här killen är helt utom sig av lycka!

Varje gång jag tänker tillbaka på den fantastiska resan jag gjort så kommer jag alltid att tänka på den här pojken som blev så glad bara genom att ha någon där som kunde bry sig och som kunde rulla en boll på ett golv. Jag är extremt glad över att jag har varit där och hjälpt så många barn att få skratta och känna sig något så när trygga i sin skakiga vardag. Det var så himla roligt från dag ett tills vi tre veckor senare åkte hem, vilket kändes sorgligt men viljan att en dag få komma tillbaka är stark, så självklart ska jag försöka åka dit igen i framtiden.

Jag älskade att åka som volontär för att jag och min kompis kunde uppleva landet samtidigt som vi fick chansen att lära känna så många underbara barn och se in i ett liv som är så långt bort från de man lever i Sverige idag. Vi blev bra bemötta av folket och de var så gulliga mot oss och hjälpte oss med vad vi än ville. Rumänien har verkligen massor att leverera, det är bara synd att inte fler inser att det är så vackert och åker dit!

/ Erika Pettersson, Brasov

Läs mer om volontärarbete i Rumänien r!

Sök resa

  • Vi har statlig resegaranti hos Kammarkollefiet