Skip to main content

Linns andra hem i Ecuador

Och så stod jag där äntligen. Efter att ha missat mitt anslutningsflyg i Miami, och därefter spenderat över ett dygn på denne flygplats. Jag kände det så fort min fot landade på gruset. Någonting ändrade plats inom mig, ändrade form. Jag visste det inte då, men jag hade hittat den plats som jag nu tänker på som hemma. Mitt hem på andra sidan jorden.

Mumsig-lunch-201x300

Min resa börjar långt innan jag anlände till djurcentret i Ecuador, men det skulle sluta med en uppsats på 10 sidor om jag skulle skriva den.

Dagen jag anlände blev jag visad runt på området, och fick se alla dessa vackra djur. Vilda djur och många av dem har hållits tillfångatagna som husdjur någonstans innan de kom hit, endast för nöjets skull. Många av djuren har just varit det innan de kom hit; fångar. Det är väldigt vanligt i Ecuador att tillfångata djur och sedan ha dem som husdjur hemma. Det är speciellt vanligt med papegojor, att klippa vingarna på dem och sedan lära dem ett ord eller två som de sedan kan underhålla en mindre folkmassa med. Djurcentret har därför ett överflöd av just fåglar som folk vill lämna in, men centret har tyvärr ingen plats eller möjlighet att ta hand om alla dessa fåglar. Det är helt enkelt för många.

Det finns även gott om apor. Dessa helt otroliga och intelligenta djur. Det gör mig ledsen att de antagligen aldrig kommer att få leva fritt igen. Det är nämligen otroligt svårt att få ihop en hel flock apor av samma ras som trivs ihop och som sen kan klara sig ute i naturen själva. Utan att någon kommer och serverar dagens lunch för dem. De är så vana vid människor idag att de inte klarar sig utan dem.

Centret har så klart många, många andra djur också. Jag fick ett par favoriter under min tid där. Så som Chela och Martina, två stycken helt otroligt vackra, intelligenta och underbara apor. Lola, olingon som är det sötaste som jag någonsin har sett. Den nyfikna Juanito, en liten energisk men vänlig apa och Bill det fina marsvinet, med ankfötter och musöron. Annars kallad capybara. Oceloterna var det också väldigt svårt att hålla ögonen borta ifrån. Det blev ganska vanligt att jag fann mig själv ståendes utanför deras inhägnad, fascinerad över hur vackra dessa djur är.

Det är ett fantastiskt arbete som ägarna och all personal utför. I ett samhälle där djur betraktas vara skyldiga människan sitt liv, har de skapat en oas och ett paradis för många skadade djur. De har fått en andra chans. Varje dag fortsätter det arbetet med att förbättra och förnya, och göra det så bra de bara kan för alla dessa fantastiska djur.

Vi arbetade hårt. Ibland funkade inte vattenkranarna de hade vid inhägnaderna och vi tvingades att hämta vatten från ett av vattendragen i närheten, och bar då två 10-liters hinkar i var arm för att kunna tvätta bort avföring. Vi fångade gräshoppor med våra bara händer, för att ge djuren protein. Vi stod ute i det ösande regnet för att hålla koll på två bråkande apor. Vi grävde efter maskar och fångade sniglar, vi högg ner sockerrör och vi hackade frukt som aldrig förr. Det var verkligen ingen dans på rosor, men det har varit en galen upplevelse och det har varit mitt livs bästa beslut att göra den här resan. Jag har inte bara fått möjligheten att jobba med någonting som jag så innerligt älskar utan för att jag har lärt mig så extremt mycket. De erfarenheter jag fått under min månad i Ecuador och de saker som jag har lärt mig om mig själv går inte att ersätta med något.

Det är helt omöjligt att kunna återberätta denna upplevelse. Det är någonting som man måste uppleva själv för att förstå. Det som gjorde min tid på centret så fantastisk var dels alla dessa fina människor som var där, personal och volontärer. Det är någon slags stämning som finns där, på centret. En gemenskap, en sorts glädje som jag inte upplevt i Sverige eller någon annanstans tidigare.

Linn-Andersson-dec-2012-225x300

Jag har tagit med mig så otroligt många fina minnen hem från Ecuador, fastän jag hade det svårt att både ta mig dit och hem. Ett tag så trodde faktiskt att jag aldrig skulle lyckas ta mig tillbaka Sverige igen, efter att de nekat mig att flyga p.g.a. mitt stulna pass. Och utan att äga en dollar, så lyckades jag faktiskt! Jag kände mig som stålmannen när jag satt på planet till Sverige igen, en vecka senare än tänkt. Känslan av att klara av allt som kommer i din väg, är ganska kraftfull. Klarar jag mig igenom allt det här, klarar jag banne mig allt annat också! Men kände mig som en ledsen clown när jag landat i Sverige igen, för nu var jag ju inte längre där i Ecuador. Mitt vackra, fina paradis och andra hem.

/ Linn Andersson

Läs mer om djurprojektet i Ecuador här!

Sök resa

  • Vi har statlig resegaranti hos Kammarkollefiet