Skip to main content

Lisas vistelse på barnsjukhuset i Rumänien

Under våren 2014 får jag möjligheten att besöka vårt volontärprojekt i Rumänien. Det blir intensiva dagar med många intryck, svenska köttbullar, rumänsk ost, trevliga och vänliga människor och framför allt; möten med barn som har fått en tuff start på livet.

När jag håller en av de många bäbisarna på barnsjukhuset i Rumänien i min famn, så önskar jag att det var hennes mamma eller pappa som höll henne istället. Jag hoppas att hon inte behöver stanna allt för länge på sjukhuset, men många barn blir kvar här i veckor och månader utan att träffa sina föräldrar under tiden.

Många barn på sjukhuset kommer från fattiga byar runt staden Brasov, cirka två timmar från huvudstaden Bukarest. Det finns föräldrar som är där med sina barn, men många har inte fått besök på veckor eller månader. Många är också här inte för att de är sjuka, utan för att deras föräldrar inte anser sig ha möjlighet att ha dem kvar hemma av olika skäl, framför allt för att det saknas pengar.

Uppgiften för oss volontärer är att bry oss om barnen, hålla och leka med dem och ge dem lite omtanke. Vi kommer från olika länder och tas om hand om en lokal volontär-organisation, som inkvarterar oss i en volontärlägenhet.

Förutom att vi bryr oss barnen, så delar vi också ut blöjor och byter på de barn som behöver bytas på. Tidigare använd man trasor som man vek i flera lager på ett komplicerat sätt och knöt ihop. De blev väldigt klumpigt för barnen, som därför nu kan röra sig mycket bättre i de riktiga blöjorna som donerats.

Min första dag på barnsjukhuset är omtumlande. I färgglada sjukhuskläder tar jag och de andra volontärerna med oss leksaker och blöjor och beger oss upp för de många trapporna i sjukhuset. Vi går in i ett litet rum där det för tillfället bor fem barn, det yngsta endast fyra månader och det äldsta tre, fyra år. Min första uppgift blir att mata ett av de yngsta barnen med nappflaska medan han ligger stilla i mina armar. Personalen hinner ofta inte och då får barnen i stället näring genom dropp. Att vi visar bäbisarna att det finns någon som bryr sig om dem, som tar sig tid att hålla dem en stund, leka med dem, le mot dem eller sjunga för dem, blir därför extra viktigt.

Efter en stund fortsätter vi vår runda och besöker flera rum till där det bor barn som är i samma situation. En del av dem har varit här förut och kommit tillbaka igen utan att vara sjuka. Föräldrarna säger att de har hosta eller så har de skickat iväg sin baby med ambulans. För har någon ringt efter en ambulans till ett spädbarn måste ambulansen köra in barnet till sjukhuset, även om barnet inte är sjukt.

Det är härligt att få se barnen le mot mig efter en stund, men det är lika hjärtskärande att efter ett tag lägga tillbaka dem i deras sängar och lämna dem ensamma i rummet igen.

Följande dag är vi tillbaka på sjukhuset och gör en liknande runda. Eftersom det är fredag så delar vi också ut blöjor på de andra avdelningarna på sjukhuset så att de har så att det räcker över hela helgen. Det blir bra motion med alla trapporna och vi besöker nu även avdelningar med barn som är kvar för återhämtning efter en operation eller barn med långtidssjukdomar.

Vi stannar även idag några timmar med barnen som inte har sina föräldrar där. En av de äldre pojkarna jagar såpbubblorna som vår svenska Amzungo-volontär Karin blåser ut och en annan flicka skrattar äntligen av glädje åt en av de färgglada leksakerna. En liten pojke är mer stilla och reagerar inte på samma sätt som de andra barnen. Vi gör sjukvårdspersonalen varse att han inte vill äta när jag ger honom nappflaskan och vi kan bara hoppas att de kan hjälpa honom så att han blir frisk. Det är extra svårt att lämna sjukhuset denna dag.

På kvällen har Karin lagat svenska köttbullar och Melanie har gjort engelsk efterrätt. Alla från den lokala organisationen bjuds in och vi får en trevlig kväll och möjlighet att lära känna varandra lite mer. Flera av kvinnorna som jobbar med projektet kommer från USA, Kanada eller Tyskland. Det är intressant att höra deras berättelser. Kvällens höjdpunkt är när den väldigt pratsamma och energiska 83-åriga husägarinnan gör oss sällskap. Hon babblar på för fullt på rumänska, som ingen förstår, men hon ser så glad ut i sitt pannband och sin tjocka väst så man kan inte annat än tycka om henne.

En dag åker vi till en närliggande by där vår samarbetsorganisation har Kids Club för de yngre barnen i byn. Varje tisdag och torsdag samlas ett tiotal barn i ett litet hus för att leka, lära och få vara barn för en stund. Det är en regnig dag och flera av barnen kommer i genomblöta skor. En del av dem får sina blöta skor lagda i en påse och får istället färggranna stövlar som donerats från USA.

Under de följande timmarna leker vi, målar, lägger pussel, sjunger, dansar runt och skrattar. För oss volontärer blir detta en chans att också lära känna byn, där många barn på sjukhuset kommer ifrån. En av flickorna som nu skrattar och leker har nio syskon och de bor alla i ett litet rum utan kök och badrum. Lydia, som är rumänska och ansvarig för Kids Club berättar hur en del av barnen i början var rädda för porslinstoaletten då de aldrig hade använt en sådan förut. De var vana att gå till en buske eller liknande.

När barnen gett sig av går vi volontärer bara några minuter bort till ett sorts fritids. Här kan barnen få hjälp med läxor och leka med andra barn i en trygg miljö. Även här får man som volontär hjälpa till, men det är svårare när man inte kan rumänska att ge stöd med läxorna så att de hänger med i skolan.

Det här är ett projekt, som jag verkligen skulle önska inte skulle behövas. Men nu när det gör det är jag tacksam för alla volontärer som kommer hit och visar barnen att de bryr sig. Personer som Karin, som sparat pengar och tagit semester från sitt jobb för att åka hit och ge barnen lite kärlek och omtanke.  Jag hoppas att fler volontärer vill bidra med sin tid, så länge de här barnen inte kan få den omvårdnad och kärlek som alla barn har rätt att få.

/Lisa Alfredson 2014

Läs mer om våra volontärresor till Rumänien här!

Sök resa

  • Vi har statlig resegaranti hos Kammarkollefiet