Skip to main content

Victorias minnen från en oförglömlig resa i Tanzania

Förra året, på dagen idag, befann jag mig i Tanzania. Nyanländ och vilse men desto mer taggad och lättad. Lättad över att ha tagit mig hit, ett lugn därför att nu (äntligen!) var jag i Afrika. Det hade varit en utmaning att ta sig hit då detta var mitt projektarbete under mitt sista gymnasieår. Jag ville till en skola eller ett barnhem där jag kunde hjälpa till, jag drömde om afrikanska savanner och att få uppleva något som är ”på riktigt”- hur det är utanför böckerna och hur det är efter tv-kamerorna som rapporterar på plats stängs av.

Jag var på en liten skola och barnhem precis utanför Arusha, där jag hjälpe till med undervisning. Där kände jag mig verkligen behövd. Många av barnen var föräldralösa och bodde hos sina släktingar. Som med en liten kille som varje dag blev hämtad och lämnad av sin farmor som såg ut att vara kanske 100 år- tanken slår en vart han tar vägen när hon går bort? Betryggande var det då att veta att han nu var i kontakt med barnhemmet.

Efter skoldagens slut var det lek och stim utanför huset. Där yrde barnen omkring och var oerhört kontaktsökande, de ville helst kramas och bli burna. Något som vi volontärer med glädje bidrog med. Det ger så mycket. Dagen avslutades hand i hand och tillsammans vandrade vi i parad genom slummen där de bodde och varje barn blev avsläppt hemma hos sig.

Stundtals blev det något av en balansgång mellan vad jag vill göra för att hjälpa till och vad jag faktiskt kan göra. Minns att jag flera gånger tänkte på vad jag skulle säga och göra för att effektivisera arbetet, och fick då påminna mig själv om att jag ska vara lika öppen för deras sätt att göra saker på som de är för våra. Det är ett utbyte, mellan kultur och beteendenormer. Att inte försöka ”svenskifiera”.

Det var också en väldigt tuff och känslomässigt prövande resa. Då var det tacksamt att kunna prata igenom alltihop med mamma och dela upplevelserna och intrycken. Att förstå andras livssituationer, som med den 10-åriga tjejen som låg ensam inne i sovrummet bredvid klassrummet och var dödssjuk med malaria och HIV, båda hennes föräldrar hade avlidit. Att sitta själv på sängen bredvid henne nådde mig djupt. Hur kan det vara så att så mycket beror på livets lotteri? Varför får ett sjukt barn i Sverige andra förutsättningar än ett sjukt barn i Tanzania?

Jag känner att resan gav mig en oändlig massa upplevelser om mig själv och andra samt om andra kulturer.

Kulturkrocken var påtaglig och nästan som taget ur ett teveprogram, ett exempel är från när jag gick utanför grinden som skiljde volontärhuset från grusvägen där lokalbefolkningen bor. Detta i sig var en upplevelse då det inte dröjde länge tills jag fått mig ett följe av barn som klappade på mig och till och med pussade mina händer för att ”testa vad en mzungo (utlänning) smakar”. Dammet yrde efter dem när det fnittrande sprang iväg. Vi bodde mitt i det lokala där kulturkrockarna (eller ska jag skriva hopslagningen?) var direkt och vänlig, även om volontärhuset var en oas där vi smälte intryck.

Språkbarriären övervinns av intresse för att lära sig några ord eller kanske fraser på Swahili sen kunde engelskan föra dig en bit med förstås. Filmiska scener skådades under helgen då volontärer får möjlighet att köpa till turer till maasaibyar och safariturer. Något som jag och min mamma längtat efter speciellt var besöket i maasaibyn, vi hade läst böcker om maasaier och såg framemot att få kliva in i en maasaihydda på riktigt. Allt var väldigt levande och är det ännu i mina minnen. Flera veckor efter hemkomst drömde jag om Tanzania. Kanske därför att det är en sådan kontrast till vardagen hemma i Sverige. Jag ser tillbaka på resan som en viktig upplevelse, som en tråd med tyngder som håller en nere på jorden.

Detta var min första gång i Afrika, men verkligen inte den sista. Det som nådde mig mest var leendena trots fruktansvärda förhållanden och den avslappnade attityden.

Jag skrev en blogg under min tid där: http://victoriadesiree.blogg.se/

Där skrev jag om vad jag lärde mig om mig själv, hur jag reagerar när jag ser orättvisor rätt framför mina ögon och balansen mellan hur mycket jag vill hjälpa till med och vad som jag kan göra.

En på alla sätt otrolig resa som jag kommer att ha med mig hela livet, och särskilt kommer jag att minnas deras leenden. Trots sjukdom och fattigdom log de så brett.

/ Victoria Welin, reflektioner och en tillbakablick från hennes volontärresa till Tanzania

Läs mer om volontärarbete i Arusha här!

Sök resa

  • Vi har statlig resegaranti hos Kammarkollefiet